Idag var jag på en plats som påminde mig om pappa på två sätt. Pappa som jag var så arg på under min uppväxt. Han jobbade mycket, reste mycket. Mamma fixade allt hemma, mat, tvätt, trädgård, tapetsering, fixade punktering på cyklar. Ibland förväntades hos även tvätta fönster hos farmor som då var runt 50!! Hade vi inte haft mamma under småbarnsåren skulle det inte funkat. Hon kan fortfarande hjälpa mig med tapetsering och hon har hunnit bli 70.
Men när jag besöker en plats som så mycket påminner mig om pappa är det inte min ilska jag hade under ungdomsåren som jag tänker på. Jag tänker på hur gärna han skulle velat se de maskiner jag fick titta på. Hur glad han skulle bli av att jag faktiskt var intresserad och fick en möjlighet att se dessa maskiner som betydde så mycket för honom. Eftersom besöket var genom jobbet fick jag koncentrera mig på vad jag skulle åstadkomma under dagen och trycka undan sentimentalitet. Hade jag åkt själv därifrån hade nog tårar trillat, för det andra som påminde mig om pappa var att jag passerade platsen där han förolyckades för mer än 5 år sedan. Då för flera år sedan åkte jag förbi själv, jag åkte t.o.m. av motorvägen fram till den platsen jag sett utmärkt på kartan som olycksplatsen. Jag stod där en vårdag och såg ut över fälten med tårarna rinnande ner för kinderna.
När jag lyckas med saker i arbetslivet tänker jag snarare på pappa än mamma och förundras över att man som dotter vill göra sin pappa stolt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar