Ett skepp kommer lastat.

På vår ö finns en gammal hövding med ett fårat ansikte. Håret är vitt och i nacken är det flätat till en ynklig liten fläta. Hövdingens bror Lille fot har små fötter, liten näsa men en stor rund mage. Du har allt en god aptit berömde mamma Chilpa sin rundmagade son. Redan som barn brukade ha ta av det som lades fram till den äldste sonen, hövdingen och dessutom ta sin egen beskärda del. Han kunde vara lite ojämn i humöret och hade en mycket bestämd syn på det mesta. Han var inte så väl omtyckt av varken släkt eller grannar men han hade några stormagade vänner som han gärna besökte. Han kunde också ta med dem vid högtidliga tillfällen fast det bara var släkten som skulle träffas. När det gällde dessa vänner var Lille fot mycket generös (i alla fall med andras tillhörigheter). En dag kom ett skepp seglande med en last av annanas. På båten fanns också Spinkiga Sara som fascinerade Lillefot, hon hade nämligen mindre fötter än honom och var därför ett bra parti för honom. Hövdingen fick nöja sig med hälften av lasten av annanas eftersom Lillefot bestämde sig för att segla iväg med Spinkiga Sara, men då ville han behålla halva lasten. Det blev en glad dag för alla, den dagen då Lillefot seglade med det främmande skeppet för att aldrig mer återvända.

Snipp snapp snut ett skepp seglar ut!

Geten och ekorren

Det var en gång en liten ekorre som sökte arbete hos den gamla snälla geten. Geten såg hur snabbt och villigt ekorren sprang och dessutom hade ekorren vacker yvig svans. Geten och ekorren arbetade bra tillsammans, geten betade sitt gräs och visade alltid intresse när ekorren berättade om nya områden som spanats in och ny människor som ekorren träffat. Geten tuggade och nickade: -Så bra då, sa han

Ekorren trivdes med att kila omkring och lärde känna fler och fler. Ekorren blev omtalad för att göra nytta och för att genom sina kontakter fixa så att andra kunde hitta varann, göra smarta lösningar och bli nöjda.

Geten tog så småningom in några i styrelsen som han fått tips om genom ekorrens ilande, t.o.m. några som var samma sort som ekorren dvs kunde kila runt i träden. Allt var frid och fröjd och alla var nöjda.

Men en dag, när den intet ont anande ekorren var på väg uppför en tallstam hördes getens bräkande - Ekorre, har du konspirerat mot mig dina vänner som också kilar runt i träden? En jordekorre och en lokatt hade nämligen frågat om inte kunde se till att ekorren fick ett lite större förråd för sina nötter. Ekorren ilade ju så mycket runt för getens företag och då vore det ju bra om ekorren inte behövde ila lika mycket för att samla sina nötter i flera olika förråd.

Ekorren fick en liten klump i magen, visst hade det hänt att någon kommentar undsluppit mina läppar eftersom jag lärt känna alla mina vänner så väl. Jag har nog sagt någon gång att jag varit lite trött och sliten och gärna skulle vilja ha lite lugn och ro emellanåt. Men så blev ekorren också arg, riktigt arg. -Här ilar jag omkring och bygger upp getens rike och så anklagar han mig. Någonstans ifrån kom styrkan att förmedla det till geten, den lilla ekorren med den yviga svansen ställde sig på bakbenen och fyllde det lilla bröstet med luft så att man skulle kunna tro att det skulle spricka. - Du förolämpar mig, sa ekorren med en stadig blick och en lugn men dov stämma. Geten började bortförklara sig. - Du förolämpar mig, sa ekorren en gång till och kilade sedan hem.

Nästa dag bad geten om ursäkt och sa att han funderat på att snart ordna ett större förråd för ekorrens nötter och att han kanske skulle kunna se till att förse ekorren med några extra nötter, då och då.

Snipp, snapp, snut våga tala ut!

Fabrorn med de små fickorna

Det var en gång en en entreprenör som ordnade en cirkus, vackra handskrivna inbjudningar gick ut och många ville komma titta på den roliga clownen. Inför föreställningen samlades alla förväntningsfulla, uppklädda och glada människor. Några hade blivit bjudna på föreställningen och behövde inte ens betala själva. Föreställningen började och en del skeptiska mansröster hördes men snart var showen igång och det blev mycket skratt i bänkarna. När det var dags för paus fanns det frukt och kaffe som entreprenören dukat fram. Alla skulle få, man fick lägga ett frivilligt bidrag i en liten kort som tack för omsorgen och för att täcka kostnaderna. Kön ringlade sig när person efter person försåg sig. Alla lade en sedel i den lilla skålen, man hade ju haft en så trevlig stund. Så kom en fabror som borde vara jätte-glad har hade blivit inbjuden som gäst. Men den fabrorn måste haft mycket, mycket små fickor för han hade bara ett litet mynt i fickan. Det var ju lite otur eftersom han hade en stor skattkista hemma full av guldpengar!

Snipp snapp snut, förvåningar tar aldrig slut!