Denna vecka kommer jag mest minnas från ett riktigt bottennapp! Min chef sitter vid samma bord när en person i vår organisation vägrar att utföra det jobb jag ber henne göra. (Jag är hennes chef). Han mesar och trevar och sedan lämnar vi bordet utan att konflikten är löst.
Dessa konflikträdda människor som skapar så mycket leda och ineffektivitet på arbetsplatserna. Jag var så arg, så frustrerad. Som tur är har jag en vettig man jag kan prata med och jag har också en favorit som jag som av en händelse skulle träffa dagen därpå. Jag var tvungen att blotta mig och berätta om min situation för att få lite råd. Efter mötet kändes det mycket bättre och på vägen hem ringde min chef och var urskuldande... Men nu tror jag att det räcker om det inte blir någon påtaglig förändring. Jag har vid ett tillfälle sagt till min chef att så länge jag pratar med honom om vad som behöver förändras behöver han inte vara orolig, det är när jag blir tyst han ska oroa sig.
Nu tänker jag ge en sista varning och bli tyst. Händer ingenting, går jag vidare. Det måste jag. Jag säger hela tiden att jag inte förstår människor som går kvar på en arbetsplats och klagar. Sådan vill jag aldrig bli, men det är lite synd för jag har ett toppenjobb!
P.S. Vacker bild från en kvällspromenad!
1 kommentar:
Jag vill inte heller bli sån. Aldrig i livet. Och jag håller helt med dig. De som klagar kan gå någon annanstans. Eller förändra för att det ska bli bättre. Men inte klaga bara.
Jag kan lätt förstå ditt dilemma. Bra att du pratar med din chef men som sagt ... någon gång räcker det. Om man inte får känslan av att nyckelpersonerna strävar åt samma håll.
Skicka en kommentar